Den här sidan har korrekturlästs

263

han kvar på Kolsäter, fattigare än förr, men okänslig för detta förhållande, som han var inför allting annat.

Tiden hade gått majoren förbi, och ensam hade han länge lefvat. Erling tog sin bergsexamen och gjorde därefter en utländsk resa. Denna resa hade nu varat i närmare tre runda år, och ännu gjorde sonen icke min af att komma tillbaka.

Majoren hade ej heller uppmuntrat honom härtill. Hårdt hade lifvet slagit honom, och längre tid, än som kunde synas andra nödigt eller förklarligt, behöfde han för att åter komma i jämvikt. Ensam vande han sig att gå, och ensam förblef han. Majoren kom att tillhöra det slags människor, om hvilka ingen har annat att säga än godt, men som de flesta dock sky, när ålderdomen börjat att nalkas. Det är, som utstrålade dessa människor något slags egendomligt fluidum, hvilket gör tomt omkring dem. Ofta ser det också ut, som vore detta tomrum, hvilket bildas kring en sådan person, den egentliga lifsluft, utan hvilken han icke kunde lefva.

Under denna tid började emellertid majoren småningom att komma till rätta med sitt eget lif, men först åratal efter Brites död förmådde majoren att sörja henne. Första tiden efter hustruns