Den här sidan har korrekturlästs

274

tvistat, ja, tvistat, som väl alla bröder göra. Men allt det hade jag glömt. Innerst trodde jag på honom som på guld. När han alltså krängde sig ut och in för mina ögon, då förlorade jag besinningen. Och därför var det, som Brite måste dö. Förstår du mig nu? Det är vanvett alltsammans. Min brors afund mot mig, hans beskyllningar, hans utfall, min sorg, mitt hat, mina handlingar, mina ord — alltsammans har varit och är vanvett. Komplett vanvett alltsammans. Men hvad hjälper det mig, att jag inser det?

Efter dessa ord lagade sig majoren med darrande hand en ny toddy. Och doktorn frågade:

— Hör nu, Karl Henrik, du har ju berättat så mycket för mig. Hvarför har du icke sagt mig detta förrän nu?

— Hm! svarade majoren eftertänksamt. Jag har behöft år för att begripa detta själf och sedan en rundlig tid för att lugna mig så pass, att jag kunde berätta det. Fakta kan man alltid berätta. Men hvad betyda fakta? Platt ingenting.

Då smålog doktorn till svar, och hans klara ögon blänkte bakom glasögonen.

— Vän och major, sade han. Under hela denna tid har du mer och mer lyckats få dig själf och ditt eget lif riktigt grundligt om bakfoten. Tillåt mig säga dig det!