Den här sidan har korrekturlästs

279

De båda herrarna följdes åt ned i matsalen, men när de hunnit utför trappan, hejdade majoren sin vän, och seende honom rätt i ögonen, sade han:

— Du är en god vän, och jag är dig tacksam. Du vågar till och med säga mig obehagligheter, och du har ingen räf bakom örat, när du gör det. Men du ska minnas det, att i gamla dagar slutade en historia, sådan vi nu vidrört, därmed, att den ene brodern drog till den andres gård och brände samma gård öfver hans hufvud. Med man och mus. Tror du, någon gjorde sådant för att tillfoga offret skada eller smärta? Nej, han gjorde så, för att ändtligen veta, att fienden var borta, och att luften var ren omkring honom själf.

I högsta upphetsning uttalade majoren dessa ord. Då han såg vännen rygga tillbaka, tillade han:

— Sådant har jag kommit öfver för länge sedan. Men så mycket har jag erfarit, att jag tror mig förstå våra hedniska förfäder.

Med ett bistert leende öppnade majoren dörren till matsalen och bad gästen stiga in. När de satte sig till bords, anmärkte han:

— Det blir yrväder i morgon.

Vinden tjöt i skorstenspiporna, och mot rutorna började den torra snön ryka upp.