Den här sidan har korrekturlästs

284

upp på stenmuren och knackar sakta på ett af fönstren.

— Kom ut, säger han lågt, och öppna dörren.

Ett skrämdt anlete skymtar mot rutan, och ut i natten höres därinifrån ljudet af dörrar, som öppnas och slås igen. Majoren går tillbaka i sina spår och stannar framför flygelns stängda dörr.

Den, som kommer och öppnar, känner han väl. Urgammal är gumman, den enda, hvilken sedan gamle brukspatronens död lefver kvar på Björknäs. Som ett gammalt inventarium sitter hon i det lilla rummet på flygeln och äter nådebröd efter mera än sextio års tjänst.

Darrande lyser gumman med en lykta ut genom dörren.

Majoren ger henne icke tid till förskräckelse eller frågor.

— Känner du igen mig, gamla Eva? säger han kort. Låt mig komma in. Det är kallt, och jag fryser.

Därmed öppnar majoren dörren till ett rum, som han känner väl.

— Gör upp eld åt mig här, säger han. Och gå sedan och lägg dig.