Den här sidan har korrekturlästs

35

fick. Man fann honom sanslös ute i snön, och det såg ut, som hade krafterna plötsligt svikit den gamle mannen, så att han måst sätta sig ned för att söka hvila. Hans rapphönshunds gälla tjut väckte husfolkets uppmärksamhet, och sedan brukspatronen lagts i sin bädd, vaknade han aldrig mera. Nils Göran kom denna afton sent hem från ett besök i någon af granngårdarna. Framför bädden, där den döde låg, stod han, full af tankar. Gråta förmådde han icke.

Men genom hans själ gick tanken på broderns och hans långa vänskap, och minnena från deras tunga barndom vaknade inom honom. Denna tunga barndom var det, som förenat de båda bröderna, bundit dem samman så fast, som blodsbandet aldrig förmått.

Dag för dag gick Nils Göran nu och väntade på, att brodern skulle komma ned till begrafningen. Dag för dag uppsköt han att bestämma dagen härför, allt i tanke på, att Karl Henrik skulle hinna komma. Slutligen anlände emellertid icke brodern, utan ett bref, i hvilket han förklarade sig af tjänsten hindrad att komma.

Nils Göran Mörk var en misstänksam man, och han trodde aldrig att det var tjänsten, som hindrat brodern från denna resa. »Han har