Den här sidan har korrekturlästs

41

När han ändtligen fann, att svaret ej kunde uppskjutas längre, var Nils Göran ense med sig själf, att hans plikt bjöd honom att säga brodern sanningen. Svaret lydde sålunda:


Min käre broder Carl Hinrik.

Väl har jag från dig väntat åtskilligt. Ty du tillåter mig väl den anmärkningen, min gode broder, att om penningar och hvad därtill hörer, därom har du föga eller intet begrepp. Gud hjälpe och tröste mig, har jag inte hela den sommar, som gått, icke gjort annat än försökt att sätta dig in i, hurudan ställningen på Björknäs var, och så märker jag att jag hela tiden talat för döfva öron. Tror du, att en gård, som är i skuld så som vår, hux flux kan föda en familj, utan att både du och jag en vacker dag skola stå där med två tomma händer?

Min kära herr bror, du har förbanka mig inte rätt att sätta mig i en sådan kattepina, som du gjort med detta bref. Du for hemifrån en gång, därför att du och vår salige fader icke kunde komma öfverens. Jag dömer dig icke därför. Ty vår salig fader hade sina fel, han, som andra dödliga, kanske äfven en smula starkare framträdande sådana, än hvad som betungar de flesta. I de konflikter du stod med honom