Den här sidan har korrekturlästs

42

har jag redligen stått vid din sida. Du kan icke säga annat. Mera än du anar, har jag utstått för din skull, både af onda ord och annat, som jag nu icke gitter att nämna.

Hur tror du, det hade gått med dig och med mig och med hela gården, hade jag icke handlat, som jag gjort? Tror du icke jag kunde känna blodet koka af längtan ibland att få se något annat än bönder och torpare? Tror du, att jag hade så roligt, när jag satt här ensam med vår salig far, som blifvit barn på nytt och, Gud hjälpe mig, inte hade sitt fulla förstånd en gång de sista åren, han lefde? Du kan tro mig, Carl Hinrik, att det var mer än en vinter då, som blef mig lång, och somrarna också för resten. Då fick jag lära mig, hvad du aldrig vetat, hvad det vill säga, nämligen tålamod. Dagens tunga och hetta bar jag, och hvad det velat säga att ha pengar, som jag kunnat förslösa, det har jag aldrig vetat. Du kallar dig själf för den förlorade sonen, och jag förstår nog, att det var ett skämt. Gud förbjude också, att något annat skulle kunna tänkas möjligt. Men så mycket kan jag gå med på för egen del, att mer än en gång har det skriftens ord skurit i mina öron, som säger: »Se, jag har tjänat dig i så många år och har aldrig öfverträdt ditt bud, och mig