Den här sidan har korrekturlästs

48

— Det är en gosse, sade Karl Henrik. Han heter Erling Henrik, emedan jag ville, att han skulle uppkallas efter mig och min hustrus far på samma gång. Han kallas Erling.

Detta var en öfverraskning, på hvilken Nils Göran icke var beredd, och en mörk sky steg upp på hans kinder. Besöket hade plötsligt fått en alldeles ny karaktär. Karl Henrik hade tagit plats vid hustruns sida och såg öfver hennes axel ned på barnet. Hvarken Brite eller han själf förstod i detta ögonblick, hvad som försiggick inom Nils Göran.

Denne satt en stund stum och betraktade det lilla barnet, som med öppna, oförstående ögon stirrade ut mot dagsljuset. Därefter vände han sig mot broderns hustru, hvilken tigande stod kvar framför honom med barnet i sina armar. Mörklagd och brunögd var hon, olik alla andra kvinnor, Nils Göran förut hade sett. Hennes händer hade en egen blek mjukhet, och de fina blå ådrorna tecknade sig på hudens yta, som runne blodet i hennes kropp andra vägar än på vanliga dödliga. Djup och outgrundlig var hennes blick, och hvit höjde sig hennes hals öfver den breda, djupt nedskurna spetskragen. I detta ögonblick kände Nils Göran, hur något

4. — Geijerstam.