Sida:Bröllopsseder på Gottland – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift (1907).djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs
159
BRÖLLOPSSEDER PÅ GOTTLAND.

vara sedig och stilla, och det anses icke bra, att brudgummen rider ett sto; det bör helst vara en häst. Man och svans äro konstigt knutna och flätade. Betslet är siradt med »årmskallar» (= cypræasnäckor). Sådana betsel förekomma ännu här och där på landet samt användas ännu i denna dag vid bröllop af ungmansdrängarna.

En generalsalfva af pisksmällar och så i väg. Först rider spelmannen, ofta med klarinett, därefter kommer brudgummen med brudtbonden på sin vänstra sida, så rider ungmansdrängen, därpå öfriga manliga gäster, ordnade två och två, och sist de många vagnarna. Färden skulle ske i rask fart, och det gällde särskildt för männen att hålla jämna steg med hvarandra; det ansågs för en stor skam att blifva efter sin kamrat i ledet. Detta hände särskildt, om denne kunde konsten att »skämme russ», då hans häst gick lätt och utan ansträngning, medan den andres häst kunde få arbeta, så att löddret »låg af den». För att skydda sig mot sådant trolltyg (»förvare») hade man då en bit flygrönn eller ett likben under »salvänget», i hvilket fall all världens trolldom ingenting kunde förmå. För våra ögon tedde sig nog icke en sådan färd så synnerligen storartad: gubbar i gråa vadmalsjackor eller »skötrockar» med höga hattar, som skumpade hit och dit på sina små gottlandskrakar; men det var ett hedersamt triumftåg på den tiden, och öfverallt hedrades tåget med skott och »kimning» i kyrkklockorna. Kimningen tillgår så, att man med en sten sakta slår på klockan i t. ex. denna takt:

|′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ ‿ ‿ | ′̶ |

[1]

hvarigenom ett icke oangenämt ljud åstadkommes, mest liknande en stark dallring. Ibland växlar man om och flyttar vid knackningen längre ned på klockan, hvarigenom man erhåller dominanten.

Vid den tid, då man i bröllopshuset kan anse, att tiden är lämplig, bestiga äfven männen från brudens hem sina hästar och rida ut att möta det ankommande följet. Först rider spelmannen, vanligen med fiol, efter honom kommer brudens ungmansdräng och därefter karlarna, ordnade som i det andra tåget — två och två. Man hade på förhand bestämt en mötesplats för båda följena, och det följe, som kom först, inväntade det andra. Stundom kunde man

  1. Så hörde förf. det kimnas i Alskog nyårsafton 1906.