Den äldre (lågmäldt): Vi sku ta taan i pääronkåok tå.
Måosson: I pääronkåok? Piiskon ett ryddjin sku ni haa så ä sku gnell ii är å alldri in maatbeta. Kanstji sku ni vaał na liiti sidoan tå.
Den yngre (högljudt): Mamm, ä spendä mi![1]
Måosson: Råop laagåm, kåłtrastin. Åm ä sku helst spenn di så du sku ligg in viko, tå do int kann hald di fron nainting, uutan måtta åsta lääp[2] ii di i ståop suumjöłk no, fast do jyst a gaai å gnaga po in brööhałvo. Täfö spendär ä di. Jåo ni haar apteek[3] för allting, ni. (För sig själf): Nej nåo mått ja legg bårt båotjin no, int fåå ja lääs heldär fö teijä saakrans illkłifto vambalåckan[4]. (Slår ihop boken, stiger därpå upp, fattar den yngre i armen och drar honom med sig till bänken, där hon ånyo sätter sig): Kåm hiid to no, sippin, så fåå ja lysk di na liiti, annos draagä lössin di åt brånnin. Ja tenkä do haa no fol in heil håop i huvo no ååtär o teidä aaväłskräätjin diin. (Till den äldre): Bjeer hiid kniivin to, einviisskall, så ja fåår lysk anjä, å jäär ä no strakst, elo så bada ja åpp di.
Pilten: Usch! saa galtin tå di bada an.
Måosson: Va segä do? Sitä do å bruuka munnin mä måo diin? Jåo ja ska stiig åpp å ji di po snasahöustji[5]. (Stiger upp och luggar honom). Ä i best ja jivä tee in tjilamink å, vaddin jär. (Slår med handen ett slag på den yngres ryggslut). Siså, å no ska ni lag är uut in stånd så ja slippär är. (För ut dem genom dörren och begynner därefter sopa golfvet och städa).
