Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs
30
DEN NYA LITTERATUREN.

mycket litet af lidelsens höghet öfver sig, den blir späd och barnslig på samma gång det kommer något obeskrifligt enformigt öfver alla dessa böcker, en rad drifhusfrukter utan naturens friskhet och sötma. Och det visar sig genast, att när man upphöjer erotiken till lifsåskådning, blir själfva den själiska innebörden af denna litteratur i grunden så oändligt tom, därför att erotiken icke kan fylla ett lif och därför icke heller en bok, erotiken är en stackars fågel, som irrar omkring i ett lufttomt rum.

Denna novell-litteratur med spår från Paris’ nattkaféer och Köpenhamns Strøget varierade egentligen ett och samma motiv. En ung man, boende på Östermalm, har ledsamt och vet inte hur han skall fördrifva sina kvällar. En eftermiddag går han in i en cigarrbod vid Lilla Vattugatan, och på andra sidan disken står en ung försäljerska, en smula blå under ögonen af luften och nattvaket, men med ett visst mörker i de stora, barnsligt frågande pupillerna och något ungt och rörande öfver de späda formerna. Den unge mannen köper sina cigarretter, stannar kvar en stund och pratar, medan han fixerar henne från sidan. Allt oftare drages han magnetiskt till den unga Elsas mörka bod, han älskar själfva cigarrluften där, och slutligen förför han henne på hennes rum vid Götgatan, där hon bor med sin något äldre väninna. Efter en kortare tid ledsnar han på förhållandet, ty han känner sig mäktigt dragen till Adèle Stålsvärd, hvars fader dock är rik och adelsstolt, medan han är borgerlig och fattig. Slutligen får Elsa ett barn och samtidigt hundra kronor af sin älskare. Men han orkar icke arbeta sig framåt i verken, han orkar icke annat än att förföra äfven Adèle Stålsvärd, hvilket dock icke har några följder. Så lefver han fram sitt lif, tills han tröstar sig med att dricka absint på Operakällaren samman med kamrater af samma ull som han själf. Här hör han den dofva klangen från Adolf Fredriks kyrkklockor och ser skyarna rodna bort öfver Söder. Till historien hör, att han har läst inte bara Hjalmar Söderberg utan också Nietzsche och naturligtvis anser sig vara en öfvermänniska.

Det må emellertid förlåtas den svenska allmänheten, om