Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/341

Den här sidan har korrekturlästs
329

anföras. Våra betänkligheter äro följande. Ehuru Trojeborgarne äro till grundidéen likartade med labyrinterna, så kan det svåligen antagas, att de förre äro efterhärmningar af de sednare. Då en Trojeborg påträffas i en aflägsen bygd, der aldrig någon stor kyrka uppstått och der således ingen labyrint funnits, så kunde allmogen för en sådan stensättning svårligen hemta grundidéen af en likartad golfprydnad uti en helgedom. Det vill alltså synas, som grundidéen för dylika irrgångar funnits långt före christendomens införande, och att medeltidens konstnärer begagnat densamma såsom en ovanlig dekoration å golfven i ansenliga kyrkor. Det är bekant, att Romarne i praktfullare byggnader inlade mosaikgolf med figurer och löfverk. Sådana golf blefvo merendels å midten prydda med några utmärkande föreställningar. Det synes således vara ganska naturligt, att medeltidens konstnärer velat i storartade helgedomars golf inlägga olika labyrinter såsom hufvudsakliga dekorationer. Att labyrinter ej kunnat enligt vårt förmenande tillkomma för att på knä genomvandras för ofvanberörda ändamål, torde af följande förhållande ådagaläggas. De labyrinter, hvilka utmärka kyrkorna i S. Omer, Reims, Bayeux, Sens, Chartres, S. Quentin och Amiens, äro af goda teckningar bekanta[1]. Gångarne i fem af dessa labyrinter äro 2 och i en sådan blott 1 och i en annan 3 decimeter breda, hvadan de således äro alltför smala för att kunna på knäna genomkrypas. Det tyckes således, som labyrinterne snarare blifvit inlagda till golfprydnader än till penitensplatser.



  1. Julius Gailhabaud, Die Baukunst des fünften bis sechzehnten Jahrhunderts, 106—108 Lieferung, Leipzig, 1862.