Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs

enda ax, sällan två, vilka voro tätt intill fästade utan skaft. Nedanför axen var ej något litet spetsigt blad, som stod neder åt. Bladerna voro kortare än stjälken och med sina hölster klädde stjälken vid basin. De samma blader voro på undra eller yttra sidan kullriga och på inre sidan flata.

Juncus cespitosus Fl. 282 växte på sidlänta ängar.

Lagerta cauda verticillata Fn. 1352 lopp här allestädes vid torvmurarna. Dess yttre del av stjärten var mycket hopdragen.

Svanor Fn. 88 summo hela tjogen uti norra viken och prydde vattnet. De hålla sig mer här än på något annat ställe i Skåne. Då de fällt sina vingfjädrar uti julii månad, bliver jagt på dem anställd, endast av landshövdingen å orten, till vilken ända jägare och fiskare få order på en gång att segla ut om dem och köra dem i Hammarviken, där de blivna skjutne, då ofta händer att ett par hundrade kunna fås uti en sådan jagt. Vingpennorne, som svanarne fälla, flyta hit till strandarne, upplockas av pojkarne och säljas till resande för 8 styv. snesen. De hava artigt indelt pennorna i 3 flockar: uti spetsar, kronpennor och slätnackar. Spetsar kallas de pennor, som sitta först i vingen, en i vardera, och äro mycket smala på yttra sidan av fjädern. Kronpennor äro de följande remiges primores, som sitta utom yttre leden på vingen. Slätnackar äro remiges secundariæ, som sitta emellan vingleden och själva kroppen. Av alla desse räknas kronpennarna för de bästa, och slätnackarna de sämsta.


259