Viverra indica ormarne. Det var präktigt att se, med vad hast och snällhet mården jagar ickornen utur det ena trädet och i det andra med förträffeliga skått, intill dess han änteligen utmattar och griper honom.
Åkren hanterades här nere på följande sätt: Om våren, så bittida ske kan, ärjes åkren till rågsädet, allenast en gång, sedan harvas, gödes icke, men fjärjas med harkan, och rågen sås i 10:de eller 12:te veckan, ju förr ju hellre. Sedan ärjes säden ner och harvas. Kornåkren ärjes om våren, sedan tväres, så harvas. Härpå utföres gödslen och utbredes tunt. Därpå fjärjas han med ådret, och kornet sås i femte och sjätte veckorna. Om hösten nedärjes och harvas framledne kornåkern, som nästa år skall sås med vårråg; ja, all åkren höstköres, om tiden så tillåter, vilket gör honom renare. Dock brukades denna höstkörningen icke i min barndom. Åkren sås vart år med vårsäd, som omskiftas, då kornlandet årligen och nödvändigt gödes.
Röte Fl. 105, Tritici species, växer här neder i Småland i sandiga åkrar med sina krypande rötter till lantmannens stora skada, varifrån åkren bör befrias genom flitigt ärjande och harvande; men när som detta gräs alltför mycket utspritt sig, är oumgängeligt att höstköra åkren. Sedan åkermannen samlat rötterna i högar, kastar han dem på stenarna att förvissna, och nästa år utsprider dem i stället för gödsel eller ock uppbränner dem på åkren. Då missväxt och dyrtid infaller, borde de fattige tvätta dessa rötter, torka dem i skuggan, hacka dem sönder, mala dem till mjöl och baka dem till tunnbröd, helst som desse rötter giva oss det tjänligaste nödbröd.
Bondestugorna här neder i Småland vid skånska gränsen äro merendels alla lika efter de aldra äldsta tiders arkitektur uppbyggde, således: Förstugan (27) har sin ingång på södra sidan och är så lång, som stugan är bred, om icke någon liten koja (22) är instängd innerst i förstugan (27), på vilken hönsen merendels hava sitt säte, vilka äro lantmannens ur. Om tvenne grannar bo tillsammans, så är förstugan merendels delning emellan bägge stugorna, och dörren till vardera (20,
66
