132
blifwa inom dem, til egendom, wälfärd och lif, ej få af någon förolämpas, förföljas eller undertryckas. För et sådant beskydd skal åter genom andra författningar deras Skyldigheter blifwa: at lyda, och efter Statens behof i den mån, som de nyttjat dess beskydd, sammanskjuta af sina ägodelar, til Statens wid magt hållande.
Inskränkas nu Rättigheterna för den ena närings-idkaren framför den andra, genom några författningar, til wissa tider, wissa orter, och wissa Waror, så förlorar han något straxt därwid. Ingen är wäl i stånd, at nyttja denna rätt i mer än en eller annan näring. Ingen kan arbeta uti alt, och icke kunna eller alla arbeta uti et; men frihet, winst, och naturlig böjelse planterar Närings-idkare så jämt i alla näringar, som det i människligheten blifwer möjeligt.
Så snart aldrig så litet för många gå in uti en handtering, blifwer där winsten mindre, hwaraf tilloppet af flere straxt afstanar, och de swagaste måste gå ut af sig sjelfwa, och söka sig föda på annat lofligt sätt, där de kunna wara gagneligare, men alt detta, utan at kunna skylla på författningarna. Öpnas åter friheten uti en eller annan näring, utan at röra wid de andra, så strömmar folkhopen in uti dem, Staten och de andre näringarne til skada.
§. 83.
I synnerhet anser jag de närings-författningar för olyckeliga, som byggas uppå beskattningar, det är, när näringarne regleras för skattens skuld, och ej skatten efter näringarne. Jag wil så mycket säja: at när wi syslo-sätte oss med näringarnes ställande i ordning, så böre wi aldeles sätta å sido det bekymmer, huru Kronan däraf bör få sin ränta: kommer näringen sig före, är ingen fara därwid, nog får man altid skatt uppå den samma: Och så angelägen jag annars wille wara om Kronans rätt, så mycket ömmar det mig, när friheten förnekas, blott under förewändning, at Kronans inkomster förminskas, som af dem likwäl bör ersättas, på hwad sätt som hälst, hwilka undfå någon frihet.
