Wid 15:de Puncten har jag ingen ting at påminna, mer, än at den strider emot slut-meningen i 12:te Puncten.
I 16:de och 17:de går jag aldeles in med Criticus. Men den 18:de kan i anseende til den oriktiga Supposition, som är hämtad från 12:te Momentet om Näringarnas naturliga wärde, och härnäst förut är wederlagd, ej annat än blifwa opålitelig; i anseende hwartil den styrande Magten torde göra säkrast emot undersåtarena, at allenast stadga några allmänna Närings-författningar, och i öfrigt låta deras idkare, under strängaste tilsyn af wederbörande Domstolar, öfwer deras Moraliska förhållande få efter bästa förstånd sjelfwe reglera sina Närings-sätt.
Naturen alstrar altid fram snillen til alla för en Stat nödige handteringar. Den allmänt berömda, och af Fäderneslandet mycket förtjenta Herr Probsten Högström, talar därom rätt wackert i början af sitt i år wid Præsidii nedläggning i Kongl. Wetenskaps Academien hållna Tal. ”Det bör tilskrifwas, säger han: den Högsta försynen, at man uti hwart särskildt samhälle gemenligen får finna så många til hwarjehanda Wetenskaper, yrken och näringar böjeliga snillen och händer, som behöfwas til dess folkhops bestånd och beqwämlighet. Ehuru förfarenheten wittnar, at desse, genom aflägsne belägenheter, mindre tiltagsenhet, fattigdom, förhastade Lagar, konstlande med snillen och Näringsfång, samt tryckande af hårda öfwerwälden och andra hinder kunna qwäfwas, eller åtminstone ej komma til fullkommelig mognad; så intygar dock samma förfarenhet, at så ofta desse hinder blifwit undanrögde, och hwarest människor antingen genom wissa Lagar, eller andra gynnande händelser kommit at följa sina böjelser, man ingen brist funnit på skickeliga snillen och händer, at betjena sig sjelfwa och andra, til underhjelpande af hwad som hört både til kundskap i all nyttig Wetenskap, samt lifs nödtorft och beqwämlighet.”
Criticus medgifwer sjelf pag. 48, at alsinga författningar i Handel och Hushållning äro bättre, än skadelige och fördärfwelige. Om jag då antager hans Rang-ordning för god, at Näringarne böra befrämjas i den mån, som de kunna föda flera arbetare, men det förut är bewist, at det aldrig kan sägas annars
