rit förut; ty det kommer alt däruppå an: hwad jag bör wilja eller ej. Swarar man mig: Alt hwad Lagen och Författningar i dy mål stadga, så är det rätt: då hafwe wi om den saken ej widare at raisonera, utan rent af lyda. Men då här blifwer frågan: huru långt Lagstiftaren sjelf, til Rikets bästa, i sina Författningar bör sträcka denna frihet, så lärer det med denna definition wara lika långt som bredt i sjelfwa saken, hwarom här egenteligen är frågan.
Til äfwentyrs wi kunde komma den något närmare, om wi säge, at Auctor tror den wara en förmåga, at utom lasters utöfning, genom arbete få försörja sig och de sina, utan at genom Författningar, af andra därigenom hindras, hwilket genom specielare Casus i 16, 17 och 18 § § i den Criticerade Skriften, och äfwen här frammanföre finnes utredt; så at Criticus hwarken behöft, och än mindre hädanefter behöfwer wara därom uti någon okunnoghet, och at det aldeles icke är något laglöst sjelfswåld, utan uphäfwande af sådane Författningar, som understödja en del närings-idkare, at klifwa de öfrige på axlarna, som Auctor handlar om; men at åter kunna rätt urskilja, hwilka Författningar äro af den beskaffenhet, fordras af Lagstiftaren största försigtighet. Auctor har budit til, at wisa, genom några allmänna begrep, hwilka de samme äro, och jämfört dem med förfarenheten.
Hade Criticus fölgt Auctor i det han hafwer rätt, och wist hwaruti han felat; så hade han härutinnan kunnat uplysa och gagna sina Landsmän, men han tör icke komma honom så när, för det, at ordet Frihet war o-definierat. Han rusar här och där til wägs, at gifwa Auctor något hugg, men drager sig straxt igen tilbaka.
§. 97.
Auctors 11:te, 12:te, 13:de och 14:de § §, hwarest han anförer fyra hufwud-skäl, hwilka föranlåta honom at tro specielle Författningar, in Oeconomicis wara skadelige, äro i synnerhet de, som Criticus angriper, och det så hårdt, at han säger: Jag beklagar det Auctor häruti så mycket misstagit sig, at det för-
