42
parmar Hö obärgade; så är wäl det sant, at han slapp, at betala ut något för sina skor, och i det afseende wore det winst; men då jag ser hwad han annars kunnat winna i sitt ängs-arbete, är det klart, at differencen i förtjänsterne måtte ju wara hans förlust. Men kan han mera förtjäna sig wid lästen, än annars, så är det bäst blifwa därwid, och det kan ingen stöta honom därifrån, fast inga förbud gifwas däremot.
Det måste således blifwa onekeligt, at om wåra Handlande finna sin räkning sjelfwa därwid, at genom utwidgande af sin utländska Handel hålla främmande ute, är det en ofelbar både egen och Nationnal winst, men i annat fall, bådas känbara förlust; emedan just det, at han icke ser sin räkning i den Handel, som utlänningen drifwer, witnar därom, at han sitter förut i en fördelaktigare.
Ärsättes Privatorum lidande härwid, genom hel- och half-friheter, som bestå i 13 eller 16 minskning i stora Sjö-tullen, emot Licent-taxan, eller några andra förmoner, blifwer ju denna frihet icke annat, än en lika stor minskning i andra Medborgares rättigheter, och i Kronans reeleste inkomst, den han oafkårtadt fått njuta, om samma Handel blifwit besörgd af utlänningar, och nu plötsligen upoffrats på några Medborgare, at hålla dem skadeslösa i den för Nation och dem sjelfwe mindre lönande rörelsen.
Men hel- och half-friheten wille icke så mycket säga til Handelens twång: Här war et mål ännu, som någorlunda tyglade egennyttan, så snart den wille skrida öfwer den tredjedels besparing af Tullen, som egna njutit til godo; emedan utlänningen då war i stånd, at genom et drägeligare pris minska deras afsättning.
De större Stapel-städers Handlande, som noga märkte detta, och med harm sågo hwad afbräck dem af utlänningar häruti tilfogades, söngo dageligen den wisan, huru skadeligt det war, at låta utlänningar handla fritt i Riket, och en godtrogen Nation glömde bårt, at göra skilnad imellan sin och några Handlandes winst, hwilka i friheten woro på det närmaste med hwar-
