öfwer muren in i en Trägård, måste först foga anstalt om en hög stega eller lång brygga, innan han kan komma in, eller åtminstone innan han får någon at följa sig.
Därpå anförer han några andra ord och meningar utaf de åberopade Handlingar, än dem Auctor låtit inflyta, jämte sina egna därwid bifogade Noter.
Skulle det räknas Auctor til last, at han ej infördt detta, så kunde jag räkna det med lika rättighet til last för dem båda, at det ännu är mycket i de åberopade Handlingar, som ingendera af dem infördt; men som jag icke finner, at någondera åtagit sig detta, kan jag ej eller förstå, huru sådant kan räknas dem til last.
Criticus kallar de af Auctor införde stycken af bemälte Handlingar, stympade föreläsningar. Detta låter wäl något hårdt, men när man rätt förklarar orden, tycks Critici mening därmed ej blifwa så elak. Stympade måste de wara, emedan de ej innehålla hela de Skrifter, af hwilka de äro utdragne, och i synnerhet, emedan Auctor af kärlek för sanningen, ej wågat pryda dem med någon swants, utan lämnat Läsaren frihet, at sluta däraf hwad han wil.
Jag sade nyligen, at Auctor och Criticus äro om sjelfwa allmänna händelserna helt ense; men här är något annat werkeligt, hwaruti de äro af olika tankar, nämligen, afsigten och drif-fjädrarna wid Placatets utfärdande. Criticus tror dem hafwa warit de aldrarenaste, som kunna uptänkas; men däremot kommer saken Auctor något misstänkt före.
Det är artigt til at läsa med hwad slags skäl Criticus tror sig hafwa gjordt saken helt wäl ifrån sig. Han anförer först et stycke af Collegiernas betänkande i detta ämne, uti hwilket de recommendera saken; men NB lämnar bårt det, som Borgare-Ståndet uti sitt Memorial, af den 10 Maji 1723 mäst stötte sig wid, nämligen, at det war bemälte Collegier orätt förebragt, at wåra Skepp redan woro så många, at man därmed skulle kunna drifwa hela Rikets utländska Handel, hwarpå Kongl. Collegierne grundadt sitt förslag. Det andra skäl tager han af den
