10
t. ex. hofsamhet och besinning ansågos beteckna feghet eller åtminstone tröghet, rättvisa blef liktydig med egen fördel eller vinning, ett försåtligt och bedrägligt uppförande räknades för klokhet och fintlighet. Den var mest berömvärd — säger en annan samtida storhet, Xenofon — som kunde öfverträffa sin vän i att gagna, sin ovän i att skada. — Med allt detta var man dock i mängdens ögon en aktad människa och god medborgare.
Detta sedefördärf hade tvifvelsutan sin allmänna och yttersta grund i den grekiska religionen, hvars egentliga väsen låg i naturdyrkan och mångguderi, och som just i följd däraf icke på längden kunde bestå inför don högt uppdrifna intelligensens granskande öga. Redan tidigt ett föremål för filosofiska undersökningar, befanns denna religion mer och mer bristfällig och otillfredsställande, till dess slutligen hennes bekännare lämnades utan all högre ledning, prisgifna åt egoismen — denna de sinnliga begärens och lidelsernas naturliga källa. Den särskilda och närmaste anledningen till detta sedefördärf låg däremot, såsom vi ofvan antydt, hos det atenska folkets förnämste ledare — en Perikles, en Alkibiades m. fl. — hvilka för genomförandet af sina fintligt uttänkta planer ofta tillgrepo sådana medel, som visade sig hafva en fördärflig inverkan på hela folket. Intagne af beundran för desse mäns snille och tjusade af deras smicker, öfvertalades Atenarne lätt att beträda den olycksbringande väg, som anvisades dem. Sedan denna väg en gång var beträdd, erfordrades icke vidare någon vägvisare eller läromästare: fördärfvet närde sig själf, till dess det omsider nådde sitt största djup.
