Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs
29

vilja, på det han så mycket mer ostördt skulle kunna ägna sig åt hvad han ansåg vara sin gudomliga kallelse och sin förnämsta medborgerliga plikt, hvars fullgörande framför allt annat låg honom om hjärtat. Dagligen måste han bevittna den städse tilltagande osedligheten inom samhället, och han kände sig därför oemotståndligt manad att uppträda till sina medborgares moraliska frälsning, genom att undervisa och lära dem, hvari den sanna dygden består, samt att de endast i hennes ägande och utöfvande hade att söka sitt högsta goda. I sitt försvarstal inför sina domare redogör han själf närmare så väl för beskaffenheten af den uppgift, han såsom vishetslärare fått sig af gudomen tilldelad, som ock för det egendomliga förfaringssätt, han för lösandet af denna uppgift användt, och det mottagande, han därvid rönte. Då det karaktäristiska hos honom såsom lärare just i denna redogörelse äger sitt sannaste uttryck, skola vi här göra ett utdrag af hans försvarstal och därvid låta honom själf föra ordet, för att därjämte lämna ett prof på den höga enkelhet, som utmärker den sokratisk-platonska stilen:

“Kairefon är en person, hvilken I, atenare, utan tvifvel kännen. Denne var min vän allt ifrån ungdomsåren, och äfven med de fleste af eder var han genom vänskapens band förenad. I veten ju också, hurudan Kairefon var, med hvilken ifver han plägade fullfölja hvad han föresatte sig. En gång begaf han sig till Delfi och sporde oraklet därstädes, om det fanns någon, som var visare än jag; hvarpå han erhöll det svaret, att ingen var visare än Sokrates. Då jag härom fick kännedom, tänkte jag för mig själf: hvad kan väl guden hafva för