Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
41

och endast ytligt bedömde hans verksamhet, skulle anse honom för en dålig fosterlandsvän, för att icke säga en farlig medborgare. Till och med den store lustspelsdiktaren Aristofanes var bornerad nog att ur denna synpunkt bedöma sin större samtida och i sin komedi Molnen prisgifva honom åt den atenska pöbelns spott och hån. Men till Aristofanes’ ursäkt må lända, att han var missledd af sin fullkomliga okunnighet om Sokrates’ verkliga lära i förening med sitt ovissa nit mot hvad han ansåg vara ingenting annat än en samhällsvådlig nyhet. Bevekelsegrunden till hans beteende mot Sokrates var helt visst icke något enskildt hat eller hämndbegär. Emellertid hade hans komedi den verkan, att hela den stora mängd af medborgare, som funnit sig förnärmade af Sokrates’ hjärterannsakande vishetspröfningar, nu kunde, med den snillrike bespottaren såsom föredöme, i rikt mått öfverhopa Sokrates med hvarjehanda förlöjligande smidelser.

Till någon våldsam ytterlighet eller uppenbar förföljelse öfvergick dock icke oviljan mot Sokrates förr än efter de 30 tyrannernas fördrifvande, då en hetsjakt anställdes på alla dem, som med eller utan skäl ansågos för aristokrater till tänke- eller handlingssätt och således för demokratiens motståndare. Det var först under denna förföljelseyra, som det enskilda hatet fick ett lägligt tillfälle att bringa Sokrates om lifvet, naturligtvis under den förevändning, att han var en fiende till den bestående ordningen och således farlig för staten.

Det fanns i Atén på Sokrates’ tid en garfvare vid namn Anytos, som efter att hafva förskaffat sig en betydlig förmögenhet lyckades till den grad tillvinna sig