med en gång — fastän man hade mycket svårt att tro det — och varit guvernant i ett grevligt hus. Nu stodo familjemedlemmarna i bleknade daguerreotypier på hennes lilla byrå. Och alltid varje dag hade tante Emerentia anledning att liksom av en tillfällighet omtala hur det var och brukades hos grevens.
På alla assembléerna på stadshuset var hon självskriven och hon gick omkring vid supéen från bord till bord och sade:
Vad kan det vara i de små vackra flaskorna?
Och så fick hon sig ett litet glas här och där.
I köket hos Stina Kajsa kom också tante Emerentia, särskilt om torsdagarna, då där bakades våfflor, och till fröken Ann’ Charlotte sände hon ofta bud att hon var att vänta. Hon hörde hemma överallt, och det var ingen som egentligen visade sig trött på henne.
Tante Emerentia var tvärtom allmänt högaktad och litet fruktad. Hon hade ju
