trädgården och där begrovo de henne. Men något borde ju ändå utvisa var hennes gravplats var, och fröken Ann’ Charlotte rådgjorde länge och väl med snickar Månsson, som var händig och finurlig med allting. Och Månsson snidade en bild av Rosas huvud, som verkligen blev mycket lik och lyckad, och den blev nedsatt på kullen under gullregnsbusken, och nedtill hade Månsson målat denna vers, som fröken Ann’ Charlotte, till Stina Kajsas stora, aldrig stillade, beundran, hade författat:
Här vilar Rosa i sin grav,
se'n hennes skönhet falnat av.
Hon ej på bagarns takås mer
i mars och månsken sig beger.
Mer klok hon var och lika lat
som en hel småstadsmagistrat.
Ej mer av tidningen hon lär.
Hon har fått ro. Hon vilar här.
Det mildrade nu högst väsentligt den smärtsamma förlusten över Rosas bortgång och var en pietetsfull gärd till hennes minne. Och när assessorn med alla
