Sida:De gula husen 1922.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs

den långe rådmannen sväljde utan minsta bitterhet den lilla slängen åt magistraten. Han var nu också i botten så godmodig, och fröken Ann’ Charlottes rim voro ju så välmenta och oförargliga. Det tyckte visst också månen, ty den syntes le allt vänligare och flödade ner allt sitt bleka och darrande ljus över den röda uthuslängan, över trädgårdens alla blommor och träd och glittrande gräsmattor, men mest över den lilla gruppen borta vid gullregnsbusken över Rosas grav.