samlade och stodo i litet stel och högtidlig väntan. Men Blanche var i sitt bästa humör, och stämningen lättade omedelbart. Supén var också dignande rik, det var minsann inte ofta man hade en sådan gäst i huset. Och Blanche pratade och berättade. Det var nästan som en enda lång monolog inför ett tacksamt och uppmärksamt auditorium.
Så kommo bålarna fram — de gamla blåvita ostindiska — och assessorn serverade själv den varma punschen. Och gästen var förtjust och strålande; resan och omväxlingen och det varma mottagandet satte hans känsliga själ i den ypperligaste stämning. Han gick så långt att proponera brorskål med både rådmannen och majoren, och snart slog han sig ned vid den gamla taffeln. Det rödbrusiga ansiktet lyste, fadermördarna pekade käckt ut i luften, och kuplett efter kuplett tonade ut i rummet, burna av hans djupa och varma röst. Dramatiskt och omväxlande var föredraget och de förtjusta åhö-
