lugna vattenspegel. Lantborna komma inskramlande på de kullriga gatorna med allt vad till den timliga nödtorften hörde, och kommersen gick med infall och historier i trygg och sävlig gamman. De blommiga kattunerna och alla bodarnas förnödenheter finga nya tillskott ibland — och genast visste det hela staden. Men takten i all rapport med den yttre världen var så långsam och jämn, och när diligensens horn först förkunnade en resandes ankomst och kom med bud och nyheter från andra trakter, då stördes visserligen stillheten, men blott för en kort minut. Man lystrade till, man pratade, man sattes i rörelse, men vanorna, om än tidvis rubbade, komma straxt åter in i sina vanda gängor. Det var som vore själva sorgen och glädjen för försynta att stinga eller jubla annat än varligt och milt. Nej, kyrktornets gnisslande tupp, som vaksamt spejade åt alla väder, såg oföränderligt ned på sinnesfridens och flegmans lugna ro.
