Uppå mitt kalla stoft en tårstänkt bolmma kastar,
Då är min skugga nöjd och ro i graven får
Alltid på samma klockslag tände Kristin lampan på sekretären av sockerkist och flyttade fram almbordet. Så tog hon fram någonting ur en av sekretärlådorna. Det var den gamla fru Marie-Sophies leksaker, som roade henne obeskrivligt, några små målade träpirror i olika färger och storlek. Hur hon kunde skratta åt deras vippande och snurrande, innan de slutligen beslöto sig för att falla över ända. Den största var målad i de franska färgerna — blått, vitt och rött. — Det är kejsar Napoleon, sade fru Marie-Sophie till Kristin, han står sig alltid längst. Han kunde också mycket riktigt stå stolt och utan minsta vippningar och snurra ljudlöst mer än en hel minut. Han är styvare än allesammans, sade hon, och hon skrattade gott åt alla de andras slingerbultar och försök att hålla sig uppe. Den bruna är kejsaren av Ryssland, undervisade hon Kristin, han
