Sida:De gula husen 1922.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs

jade de sorgsna ansiktena titta fram. Långsamt, men oavlåtligt, började livet återtaga sin vanliga gång. Men länge dröjde skuggan kvar, och minerna voro sorgsnare och allvarligare. Det var så månget sorgligt minne som sällat sig till alla de andra, som gömts från ett långt liv. Den omhägnade ron, den stilla tystnaden i de små låga rummen, där säkerheten tycktes så tryggad, hade fått erfara, så skrämmande nära, vingeslaget från det stora okända, som snart väntade dem alla.