Sida:De gula husen 1922.djvu/24

sina bestämda platser, samlades sedan flera år tillbaka samma endräktiga lag. Det var den lille korpulente och fryntlige apotekaren, som med sin vita nämndemanskrans i det för övrigt slätrakade ansiktet, tronade mitt i soffan. Han kallades nu alltid assessorn, inte bara av sin gamla hushållerska, Stina Kajsa, utan av alla som ej hade den förmånen att få säga bäste bror. Alltid tronade han mitt i soffan — den hedersplatsen hade självfallet tilldelats honom på grund av den tysta rangplacering, som känslan ofta instinktivt och riktigt anger människor emellan. Assessorn var också på ett litet högre plan inte bara på grund av den air och värdighet med vilken han uppträdde, men t. o. m. hans historier, som oftast voro nog så vågade och drastiska, präglades dock alltid av en viss synsättets och uppfattningens nobless som alltid instinktivt kändes av hans båda kumpaner. Där var på högra sidan den jovialiske och borgerligt fetlagde kommissarien med