Sida:De gula husen 1922.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs

alla »kumsarjens» tokroligheter och uppvaktade honom sedan åratal på alla bemärkelsedagar med prydliga stramaljer, men fastän kommissarien på många vis uppskattade hennes välmening och knappast skulle kunnat reda sig henne förutan, gingo åren utan något allvarligare närmande, och Angélique Motander vissnade och skrumpnade allt mer och mer men fortsatte dock oföränderligt att le och hoppas.

Den tredje i laget var den långe och magre rådmannen, som egentligen sällan sade något, men bara stillsamt log åt de kända, flerfaldigt många gånger berättade historierna och anekdoterna. Han såg mycket allvarlig och lidande ut, och folk trodde det kom sig av, att han alltid liksom kände blicken av sin strängt bevakande och härskande maka fästad på sig. Hon hette egentligen Clémentine, men gjorde alls ej skäl för namnet, utan höll rådmannen mycket kort, och den lila angenäma stunden i schaggsoffan var se-