tog upp betalningen, vilket alltid föranledde kommissarien att med höjd röst säga sin oföränderliga kvickhet med härmande av nattvaktens rop och röst:
Ellen är lös, Ellen är lös.
Detta senterades nu även vid alla de andra borden, och blev som den dagliga signalen till uppbrott och rådmannen log stillsamt och assessorn skrattade.
Så fingo de då på sig sina tulubber och kippande galoscher. Dörren slogs upp, värmen och röken strömmade ut och de ramlade ut på gatan. Till assessorns hörn fingo de sällskap. Där togo de alltid avsked, och assessorn gick över den flata stensättningen på gården in till sig. Stina Kajsa sov för längesedan, och smågnolande och nynnande drog han ner rullgardinerna och gjorde sig i ordning för natten. Men rådmannen hastade som en skugga spinkig och ängslig hem till Clémentine och snubborna.
Och när kommissarien, som hade den längsta vägen, småmysande över någon
