Den här sidan har korrekturlästs
KOMMISSARIEN
När kommissarien fumlat fram portnyckeln och kommit över gårdens knaggliga stenläggning, försökte han göra sina tunga och oviga steg så lätta som möjligt i den knarrande trätrappan. Bakom musslinsgardinen anade han i månskenet som vanligt Angéliques frågande ansikte, och det gällde att göra gången så stadig och säker han kunde.
In i hans rum flöt månskenet, och han blev gående i skortärmarna fram och tillbaka längs golvmattan som låg där som en svart diagonal mellan kakelugnen och gungstolen. På den höga almchiffonieren på kortväggen stod den runda bleckburken med virginiatobaken och i hörnet hängde den bruna piphyllan med
