när han första gången fick mottaga sonens egenhändiga recept för sina gamla magkrämpor. Dock kunde han naturligtvis inte fullt lita på den gröngölingens ordinationer, utan han prövade först medlet på Stina Kajsa, eller Markattan som han kallade henne med hennes fullständiga medgivande och belåtenhet. Och när Markattan kraftigt reagerade för läkemedlet på önskat sätt, tog assessorn det sedan själv med full trygghet.
Markattan hade klumptumme på vänstra handen och en dotter gift i Amerika, till vilken hon skrev brev ibland, då assessorn alltid måste hjälpa henne med den krångliga, utländska utanskriften. Han kunde allting, i Markattans ögon, assessorn, men i det stora och rymliga köket och handkammaren därbredvid rumsterade hon enväldigt bland bunkar och fat. Hon var liten och rynkig och var kväll gick hon i alltid nytvättat och nystärkt förkläde och den svarta sidensjaletten till boden och hämtade kvälls-
