Sida:De gula husen 1922.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs

finna något roligt i det, utan blev stram och högtidlig när han hörde det viskas på assembléerna.

Det störde nu också — men bara för en kort tid — det förtroliga umgänget med vännen assessorn, men denne var nu en gång en oförbätterlig skämtare och humorist, som nästan hade ett tyst respekterat privilegium på att få säga mer än andra, och i det avseendet hade majoren fått vänja sig vid litet av varje. De följdes snart åter som vanligt på sina promenader genom de små krumma gatorna eller längs strömbräddarna, begrundande världens gång ut ifrån sina olika förutsättningar, och sutto också om kvällarna vid sitt brädspel eller småpratande om dagens händelser i assessorns soffhörn, tills fröken Ann Charlotte på slaget 8 kom ned och bådade majoren till théet, som de drucko i de gamla vita sèvreskopparna.