slädarnas pinglor klart och gällt klingade genom den frostiga tystnaden.
Men alltid på samma klockslag öppnades den tunga dörren ovanför stentrappan och den höga gestalten trädde ut. Elegant och artig, vänligt och förbindligt besvarande de vördsamma hälsningarna, gick farbror Jonathan sin vanliga promenad genom staden. Spanskröret fördes så ledigt i den behandskade handen, en blomma satt oftast i knapphålet och ett litet leende spelade kring läpparna. Men blicken, som tycktes le så vänligt, gömde dock i djupet en trött och outgrundlig sorgsenhet, som kom de mötande att sänka rösten och gjorde hälsningarna allt vördsammare. Där var nu ingen som kunde stanna och tilltala farbror Jonathan, han var nu en gång så högt över alla det lilla samhällets koryféer, men själv hade han ofta en liten spefull eller vänlig anekdot att berätta för någon bekant som kände sig hedrad och tacksam över uppmärksamheten. Älskvärd och
