Sida:De gula husen 1922.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs

falla från almarna kring kyrkan. Där var ingen mer än föräldrarna som följde den svarta kistan, men i täta hopar stodo de okänsliga skådelystna, ty det var ju en stor händelse detta; ett högtidligt avbrott i vardagligheten. Och prosten läste den särskilda bönen, medan vårsolen bröt fram ur de drivande molnen, och dropparna lackade från träd och grenar. Och människorna stodo i intresserad förvåning, som blandades med avsky och motvilja, och utan blommor och kransar sänktes kistan i jorden, medan föräldrarna, ovana vid all denna uppmärksamhet, skamsna och vanärade, ej tycktes våga ens ge fritt lopp åt tårarna.

Då var det som de packade leden skiljde sig åt. Någon kom. Det var mamsell Gustava och i sin famn bar hon ett kors. Ett stort vackert kors, flätat av granris och lingonris, och med några fattiga vårens första blommor däribland. Det var så helt naturligt att mängden aktningsfullt gav plats, ty det var en så enkel