Sida:De gula husen 1922.djvu/79

Den här sidan har korrekturlästs

värdighet och höghet över henne att alla måste böja sig. Och hon föll på knä vid graven och lade där sitt kors. Vad ingen vågat — att pryda denna kista med blommor — det vågade hon. I strid mot hela den allmänna meningen, i strid mot alla nedärvda fördomar, låg hon där med sin offergärd, och det var som dröjde det kring henne och hennes blommor ett skimmer och ett förklarat ljus. Där blev helgtyst och stilla — och äntligen kommo tårarna i mångas ögon.

Men jag tänker ibland, att kanske är det just genom sådana små handlingar — som lyfte henne högt över hela hennes omgivning — som moralens gränser flyttas, och även för mig står det som ett förklarat skimmer över mamsell Gustava och hennes granriskors.