och slädmedarnas glidande ljud skuro ibland igenom och blevo gälla och skärande, när medarna skrapade över vägens stenar. Det dämpade fallet av hopad snö från någon trädgren och ibland några enstaka ord från de åkande var allt som hördes, utom kuskarnas manande rop till hästarna och de muntra och ivriga bjällrorna.
Det var tvenne stora slädar med vita, stjärniga slädnät och de voro på väg bort över Vikbolandet till prostgården vid kusten, där assessorns bror förde herdestaven.
Julen var nyss förbi och den heliga trettonaftonen inne. Det var det vanliga julkalaset, alltid motsett med glädje och förväntan, de ämnade sig till och gästerna voro också de vanliga. I första släden sutto brodern assessorn och majoren med fröken Ann’ Charlotte. Och Stina Kajsa såsom ett allt i allo var också som vanligt med. Men i den andra åkte kommissarien och Angélique Motander och där hade också den lille rådmannen, efter tusen för-
