— Var du på begravningen?
— Ja.
Det slog honom, att hon undvek att nämna den dödes namn.
De tego länge. Så sade han, utan att se på henne:
— Det var alltså han.
Hon böjde tigande sitt huvud.
Hon var så blek och så liten, där hon satt hopkrupen. Det var som om hon ville gömma sig och försvinna.
— Å, vad han gjorde rätt! viskade hon. Jag ville att jag kunde göra som han.
Han tryckte hennes huvud intill sitt bröst och smekte hennes hår och hennes kind:
— Lydia, viskade han, lilla Lydia — — —
Äntligen brast fördämningen för hennes tårar, och hon snyftade stilla.
— Vad har jag gjort? snyftade hon. Å, han var ju så snäll…
— Ja, ja. Men det finns många snälla gossar, och du kan väl inte få leka med dem alla?
Hon borrade huvudet in mot hans bröst och grät och grät.
266
