Det kom en tid av stillhet och ro.
Det föll snö, mycket snö. Och den var välkommen för Arvid och Lydia. De hade kanske bägge en känsla av att det behövde falla mera snö än vanligt den vintern.
Och han hade en känsla av att hon äntligen hade fallit till ro; att hon inte längre ”sökte”. Hon var så liten den vintern. Och hon var hängiven och öm som aldrig förr. Han älskade henne mer än någonsin och trodde sig vara älskad; det föreföll åtskilligt mellan dem som gjorde denna illusion ursäktlig… Men han tänkte inte mer på att för hennes skull skiljas från sin hustru och upplösa sitt hem. Var gång hans tanke ville pröva sig fram i den riktningen, steg minnet av det som hänt upp igen — trots snön, som föll och föll… Han lät det vara som det var, han lät det gå som det gick.
Och aldrig någonsin lät hon med ett ord eller en antydning förstå, att hon tänkte sig en framtid som hans hustru.
Tvärtom.
