Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

— Du säger väl inte sant, vet jag, ropade Torger. Panta i gården! hvad ämnar han nu göra?

— Ja, det är just det han inte vet.

— Jag får hjelpa honom, Kari.

— Ja, vi skulle väl vara de närmaste till det.

— Det är sjelffallet, vi få hjelpa honom. Vi ha 50 daler stående i sparbanksboken nu, eller hur?

— Jo, så är det.

— Än om vi gåfve honom dem! Jag har inte behof af dem och — —

— Ja, jag har tänkt detsamma, föll Karin honom i talet.

— Ja, det ska vi, ropade Torger glad. Så går du till länsman, Kari, och tar ut dem, men språka inte med någon om det; och så går du upp till bror min med dem.

— Men du är väl närmast till det, du som är hans bror.

— Ja det kan väl vara, men — det är just som om jag vore skamsen, ser du. Kunde vi inte skrifva: till välaktade torparen Olof Jonson för att lösa in vår fädernegård.

— Så fick han veta det i alla fall.

— Ja det är sant — nej, du får gå, du Kari, du kan så bra ställa med det, du.

— Och jag skall ge honom alla penningarne?

— Ja, jag tror mest det, för så har han något till att röra sig med också.

Karin gick och brodern fick allt det Torger egde.