Den fullkomliga vilan och arseniken höjde hennes krafter så mycket, att hon orkade hålla trösken i gång. Men den tog också all hennes kraft, ja, den tog mer kraft än hon fick in. Vad är det hon förtär sig över, förbrännes av, dör av? Det ligger förstås så nära till hands att säga: av en förlorad kärlek. Men något är det ibland i hennes förtvivlan, en nyans av hat, av vämjelse och skam, som jag inte gärna vill tro att en kärlek, än så förlorad, kan framkalla.
Medan jag gick uppför trappan, kom över mig plötsligt en ond aning: gumman hade varit så osynlig, måtte hon inte ha begagnat sig av min bristande vaksamhet och smugit upp till flickan. Då vi kommo in i salen utanför lilla gästrummet, hejdade jag Georg. Min aning hade visat sig riktig, hon var mycket riktigt därinne. Tyst, med Georgs hand hårt i min, lyssnade jag till följande repliker.
Gumman: Men då har ju fröken ett gott hem, alltså.
Den namnlösa: Hade, men mina föräldrar är döda för länge sen.
Gumman: Men Rakel har sagt, att fröken har en snäll och framstående bror, som fröken mycket väl kan få vara hos.
Den namnlösa: Jag har aldrig sagt fröken Rakel något annat, än att han är överste.
Gumman: Det är allt bra underligt nu för
