Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/108

Den här sidan har korrekturlästs

kamrater befunno sig (en belägenhet som var totalt obekant för Maurice, men som våra läsare genomskådat) kom detta brev som ett åskslag från en klar himmel.

”Är detta en hederlig, rättskaffens man?” frågade Dixmer i största förtvivlan.

”Ja”, svarade Morand utan minsta tvekan.

”Där se ni”, sade ”ytterlighetsmannen”. ”Där se ni — det var orätt av oss alt icke döda honom”.

”Min vän”, sade Morand, ”vi bekämpa våldet, vi brännmärka det med namnet brott. Vi ha handlat rätt, vilket resultatet än blir av att vi icke dödat denne man. Jag upprepar: jag tror, att Maurice besitter en nobel och ädelmodig själ”.

”Ja, men om en sådan nobel och ädelmodig själ tillhör denna varma republikan, betraktar han det kanske som ett brott, om han gjort någon upptäckt, att icke bringa sin ära offer, såsom de säga, på fosterlandets altare”.

”Men”, sade Morand, ”tror ni att han vet någonting?”

”Förstår ni ej? Han talar om hemligheter som äro begravda i hans hjärta”.

”Dessa hemligheter äro uppenbarligen de, som anförtroddes honom av mig ifråga om våra smuggeltransaktioner. Han känner icke till några andra”.

”Men”, sade Morand, ”det där sammanträffandet i Auteuil? Misstänker han någonting? Som ni vet, följde han er hustru dit”.

”Det var jag, som bad Geneviève taga Maurice med sig som beskyddare”.

”Hör på”, sade Morand. ”Vi skola snart få se om dessa antaganden äro riktiga. Det blir händelsevis vår bataljons tur att bevaka Temple den andra juni — d. v. s. om åtta dagar. Ni är kapten, Dixmer, och jag löjtnant. Om vår bataljon eller kanske till och med vårt kompani erhåller en kontraorder, lik den som häromdagen emottogs av bataljonen Buttes des Moulines, som Santerre hade utbytt mot bataljonen Gravillieres, är allt uppdagat, och det återstår oss endast att fly från Paris eller dö kämpande. Men om allt går sin gilla gång —”

”Vi äro i varje fall förlorade”, svarade Dixmer.

”Hur så?”

”För tusan, beror icke allt på medverkan av denne unge municipal? Var det icke han, som, utan att veta det, skulle för oss öppna vägen till drottningen?”

”Det är sant!” sade Morand med bestört min.


102