Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs

kan utfråga honom och med lätthet uppdaga, vad som egentligen står på”.

”Nej, nej!” utbrast Geneviève. ”Jag kan icke göra, vad ni ber mig om! Jag vill det ej!”

”Min kära Geneviève, när det står på spel så viktiga intressen, som ni vet nu vara fallet, ryggar ni väl icke tillbaka till följd av futtig hänsyn till er självaktning?”

”Jag har sagt er min åsikt om Maurice, monsieur”, sade Geneviève. ”Han är hederlig och ridderlig men nyckfull, och det behagar mig ej att underkasta mig någon annans myndighet än min mans”.

Detta svar, som avgavs med ett sådant lugn och samtidigt så mycken fasthet, övertygade Dixmer om att det skulle vara mer än gagnlöst att insistera just då. Han tillade icke ett enda ord, utan såg på Geneviève i smyg, torkade svetten ur pannan och lämnade rummet.

Morand inväntade honom med största ängslan. Dixmer omtalade ord för ord allt som yttrats.

”Välan”, sade Morand, ”vi få vänta och se och icke tänka mer på saken. Hellre än att kasta ens skuggan av ett bekymmer på er hustru, hellre än att kränka hennes självaktning, skulle jag kunna avsvärja —”

Dixmer lade sin hand på hans axel.

”Ni är galen, monsieur, eller också menar ni icke ett ord av vad ni säger”, sade han, i det han fixerade honom skarpt.

”Vad för något, Dixmer? "Tror ni —”

”Jag tror, chevalier, att ni icke har mer självbehärskning än jag, eftersom ni kan ge efter för ögonblickets ingivelse och uttala sådana tankar. Varken ni eller jag eller Geneviève tillhöra oss själva. Vi äro de utvalda försvararna av en viss sak, och denna sak beror på dem, som understödja den”.

Morand darrade och iakttog en dyster och tankfull tystnad. De gingo några varv i trädgården utan att växla ett ord, och sedan lämnade Dixmer Morand.

”Jag har några tillsägelser att giva”, sade han lugnt. Jag måste lämna er, monsieur Morand”.

Morand räckte Dixmer sin hand och följde honom sedan med blicken, då han avlägsnade sig.

”Stackars Dixmer!” sade han för sig själv. ”Jag fruktar, att han är den, som riskerar mest av oss alla”.

Dixmer återvände till garveriet, och efter att ha utdelat flera tillsägelser, ögnat igenom tidningarna, utdelat bröd

105