Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs

Varje morgon, då han vaknade, väntade han att finna ett brev från Dixmer, och han erkände för sig själv, att han, som så fast emotstått alla muntliga övertalningar, nu äntligen skulle ge efter för ett brev. För var dag begav han sig ut i förhoppning att möta Geneviève, och han hade hittat på tusen olika förevändningar att tilltala henne. För var kväll återvände han hem, uppfylld av hoppet att där finna budbäraren, som, utan att veta det, en morgon bringat honom den sorg, som numera blivit hans ständiga följeslagare.

Ofta under dessa timmar av förtvivlan uppreste sig hans starka natur mot tanken på att uthärda så mycken tortyr, utan att hämnas på det ursprungliga upphovet till allt hans lidande, all hans olycka, d. v. s. Morand.

Då uppgjorde han en plan att gå och söka gräl med Morand, men Dixmers kompanjon var så liten och spenslig och en sådan gentleman, att det skulle vara rent av fegt av en sådan koloss som Maurice att förolämpa eller provocera honom.

Det var tur att Lorin kom för att draga Maurices tankar från de sorger, som han envist hemlighöll för sin vän ehuru han icke förnekade deras tillvaro.

Lorin begagnade sig av varje teoretiskt och praktiskt argument för att återvinna åt fäderneslandet detta hjärta, som var överväldigat av sorg till följd av en annan kärlek. Men ehuru den politiska situationen var allvarlig och ehuru den, om Maurice befunnit sig i en aunan sinnesstämning hade kunnat draga honom in i medelpunkten av virveln, kunde den icke återställa till republikanen denna första verksamhetslust, som kommit honom att utmärka sig såsom en hjälte den fjortonde juli och den tionde augusti.

Saken var den att de senaste tio månaderna hade två system, vilka än så länge endast företagit lätta attacker mot varandra såsom ett slags preludium, nu gjorde sig redo att utkämpa den avgörande striden som skulle sluta ödesdigert för den ena eller den andra parten. Dessa två system, framfödda i revolutionens sköte, voro Moderationens representerade av girondisterna — d. v. s. av Brissot, Pétion, Vergniaud, Valazé, Languinais, Barbaroux o. s. v. — terrorn eller Berget, representerat av Danton, Robespierre, Chénier, Fabre, Marat, Collot d'Herbois, Hébert o. s. v.

Efter den tionde augusti, liksom efter varje aktion, tycktes makten övergå i de moderatas händer, en ministär hade bildats av den föregående ministärens spillror och av en

110