Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/181

Den här sidan har korrekturlästs

Maurice svarade:

”Ingenting nytt, så sov i ro denna natt och frukostera utan mig i morgon ty när jag närmare begrundar dagens tilldragelser, finner jag, att jag förmodligen icke skall kunna gå härifrån förrän på middagen.

Jag skulle vilja vara en zephyr för att kunna överbringa en kyss till rosen, du talar om.

Du har min tillåtelse att vissla åt min prosa lika mycket som jag visslar åt dina verser.

Din tillgivne Maurice.

P. S. Förresten tror jag, att sammansvärjningen, när allt kommer omkring, endast var falskt alarm”.


Lorin hade verkligen marscherat bort med hela sin bataljon vid elvatiden, till följd av skomakarens brutala uppförande. Han tröstade sig emellertid med en vers och gick och avlade ett besök hos Arthémise.

Arthémise blev förtjust, då hon fick se Lorin. Såsom vi redan sagt, var det ett härligt väder. Till följd därav föreslog hon att de skulle taga en promenad utefter kajen, vartill Lorin naturligtvis samtyckte.

De hade gått en bit och talat politik, varvid Lorin berättat om sitt fördrivande från Temple och förgäves sökt gissa sig till anledningen därtill, när de i närheten av rue des Barres plötsligt fingo se en blomsterflicka, som i likhet med dem kom gående på Seinens högra strand.

”Medborgare Lorin”, sade Arthémise, ”jag hoppas, att du skänker mig en bukett”.

”Två om du vill”, svarade Lorin.

De påskyndade sina steg för att hinna fatt blomsterflickan, som gick mycket fort.

Då den unga flickan kom fram till Mariebron, stannade hon, lutade sig över barriären och tömde korgens innehåll i floden.

Blommorna, som skilts åt, snurrade runt ett ögonblick i luften, under det att buketterna drogos ned av sin tyngd och föllo hastigare, så att till sist både blommor och buketter flöto på vattenytan och följde flodens lopp.

”Kors!” utbrast Arthémise, i det hon betraktade blomsterflickan, som gjorde affärer på ett sådant besynnerligt sätt. ”Man skulle kunna säga… ah… men nej… men om … ah, det var besynnerligt!”

Blomsterflickan tryckte pekfingret mot sina läppar, liksom för att bönfalla Arthémise att tiga, och försvann.


175