Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs

Steingel och Neuilly blevo kastade tillbaka mot Limbourg, under det att Miranda, som belägrade Maëstricht, retirerade till Tongres. Valence och Dampierre, som tvingades att retirera under strid, gjorde detta med stora förluster. Mer än 10,000 desertörer hade redan övergivit armén och skingrat sig inåt landet. Nationalkonventet, vars enda hopp Dumoriez numera var, hade avsänt den ena kuriren efter den andra med order att lämna gränsen till Biesboos, där han gjorde sig redo att embarkera till Holland, och komma tillbaka för att taga befälet över Meuse-armén.

Känsligt i hjärtat som en levande varelse, kände Frankrike i Paris — d. v. s. sitt hjärta — varje slag, som utdelades mot det genom invasion, uppror eller förräderi till och med på de mest avlägsna håll. Varje seger blev en glädjefest, varje nederlag framkallade förfäran. Följaktligen är det lätt att förstå, vilka tumult, som framkallades av de på varandra följande förluster, som vi nyss upplevat.

Föregående kväll, den 9 mars, hade nationalkonventet haft ett ännu stormigare sammanträde än vanligt. Alla officerare hade samtidigt fått order att återvända till sina regementen, och Danton, denne djärve framställare av omöjliga förslag som icke desto mindre blevo utförda — Danton hade bestigit tribunen och utropat: “Ni säga, att soldater behövas? Erbjud Paris ett tillfälle att rädda Frankrike! Fordra 30,000 man av huvudstaden, skicka dem till Dumourizez! Då är icke blott Frankrike räddat, utan även Belgien tryggat och Holland erövrat”. Detta förslag hade emottagits med entusiasm. Registreringsbyråer hade öppnats i de olika stadsdelarna, alla offentliga nöjesetablissemang hade stängts, och den svarta flaggan hade hissats på Hôtel de Ville till tecken att landet befann sig i fara. Före midnatt voro 35,000 namn inskrivna i registren, men denna gång, liksom det hänt i september, hade de enrollerade frivillige fordrat, att innan de avtågade, skulle förrädarne straffas.

“Förrädarne” voro i själva verket de “kontra-revolutionāra” de konspiratörer, som inifrån hotade den sålunda utifrån ansatta republiken. Men, såsom man lätteligen kan förstå, omfattade ordet “förrädare” alla dem, åt vilka ytterlighetspartien, som då söndersleto Frankrike, ville giva detta epitet. “Förrädarne” voro det svagare partiet; alldenstund girondisterna voro de svagaste, avgjorde “Berget”, att girondisterna måste vara förrädare.

Följande dag, den 10 mars, voro alla medlemmar av

16