Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs

sig oss, och jag har för mig, att han är tillräckligt hemmastadd i dylika angelägenheter att klara din affär med ens”.

”Fouquier-Tinville!” utbrast den första patrioten.

”Ja, ingen mer eller mindre, min vän”.

”Det var bra”.

”Ja, det var bra. God dag, medborgare Fouquier”.

I samma ögonblick trädde Fouquier-Tinville, blek, lugn och enligt sin vana med vitt uppspärrade ögon under de svarta, buskiga ögonbrynen, in genom en sidodörr med ett register i handen och en bunt papper under ena armen.

”God dag, Simon”, sade han. ”Vad nytt?”

”En hel del. Först och främst en angivelse av medborgaren Thédore, som bar kvinnan Lamballes huvud. Jag skall presentera honom för dig”.

Fouquier riktade sin intelligenta blick på patrioten, som trots sina goda nerver kände sig ganska illa till mods under denna granskning.

”Théodore?” sade han. ”Vem är denne Théodore?”

”Jag”, svarade mannen i blusen.

”Har du burit kvinnan Lamballes huvud?” frågade allmänna åklagaren i omisskännligt klentrogen ton.

”Ja. På rue Saint Antoine”.

”Men jag känner en annan man, som berömmer sig av att ha gjort det”, sade Fouquier.

”Jag känner tio stycken, som göra det”, svarade medborgare Théodore modigt, ”men när allt kommer omkring, så begära de alla någon belöning för att de ha gjort det, men jag begär ingenting, så jag bör ha företräde framför dem, hoppas jag”.

Detta svar kom Simon att skratta och piggade upp Fouquier.

”Du har rätt”, sade han. ”Om du icke gjort det, borde du ha gjort det. Men nu ber jag dig lämna oss, ty Simon har någonting att säga mig”.

Théodore drog sig tillbaka, helt obetydligt kränkt av allmänna åklagarens öppenhjärtighet.

”Ett ögonblick!” ropade Simon. ”Skicka inte i väg honom så där. Låt oss först höra den angivelse, han vill framlägga”.

”Ah, en angivelse?” sade Fouquier-Tinville förstrött.

”Ja, en hel kull aristokrater”, tillade Simon.

”Gott! Tala! Vad är det fråga om?”

”Ah, inte mycket! Bara om medborgaren Maison Rouge och några av hans vänner”.


262