— 84 —
af Navarra, sedan jag utrotat alla hans vänner — jämte min syster, drottning Marguérite, sedan jag utrotat alla hennes älskare — denna synd ångrar jag djupt och uppriktigt.
— Å, du eländige usling! mumlade kungen med sammanbitna tänder.
— Ers majestät, vi få inte förolämpa Herren genom att försöka dölja för honom saker, som han naturligtvis vet lika väl som vi.
— Det är nu inte fråga om dina politiska förbrytelser, sade rösten.
— Jaså, äro vi nu där, sade Chicot med jämmerlig ton. Det är fråga om mitt sedliga lif, kan jag tro?
— Ja, svarade rösten.
— Du store Gud! Ja, jag är en svag, lättjefull, veklig, enfaldig hycklare! sade Chicot.
— Sannt! svarade rösten.
— Jag har föraktat alla kvinnor — och i synnerhet min egen hustru.
— Vet du inte, att man skall älska sin hustru som sig själf och sätta henne framför allt annat? sade rösten hotande.
— Å, då är min synd förfärlig! utropade Chicot med förtviflad ton.
— Och du har genom ditt exempel förledt andra till synd!
— Det är sant Herre — det är fullkomligt sant.
— Du har varit nära att föra den stackars Saint-Luc i fördömelse.
— Bah! sade Chicot. Är du säker på, att detta inte redan har skett, o Gud?
— Nej, men det skulle lätt kunna hända honom, och dig också, om du inte senast i morgon bittida skickar honom tillbaka till hans familj.
— Å! Å! hviskade Chicot till Henri, den himmelska rösten tycks vara riktigt god vän med Saint-Luc!
— Och du skall göra honom till hertig och hans hustru till hertiginna, fortsatte rösten, som vederlag för deras ofrivilliga och för tidiga gräsänklingskap.
— Men om jag inte lyder denna befallning? sade Chicot med en skymt af opposition i sin röst.
— Om du inte lyder, sade rösten med hemskt tilltagande styrka, så skall du i all evighet få sjuda i samma kittel som Sardanapalus, Nebukadnesar och marskalk de Retz.
Henri III jämrade sig högljudt. Denna hotelse gjorde honom mera förskräckt än någonsin.
— För böfveln! Har du märkt, Henri, huru märkvärdigt himlen intresserar sig för Saint-Luc? hviskade Chicot. Må den onde ta mig, om man inte skulle kunna säga, att han har den gode guden på sina fem fingrar?
Men Henri hörde icke på narrens skämt. I alla händelser förmådde det icke lugna honom.
